Balkan på elva dagar

 
1
Blev en bra natt i Utepatrullen, hem och sov fyra timmar efter bemanningens boknings-fuling, och tog sen det sista innan resan. SJ till Södra där Simone hämtade upp mig för övernattning hos henne.
 
Tyst som i graven och sov gott när jag till slut somnade. Efter fem timmar tjöt larmet, snabbfrukost och sen en rusning till bussen som åkte ifrån oss mitt framför våra näsor. Taxi, tack!
 
Nettbuss inklusive vägarbete och byte av chaufför, och 45 minuter försenade intog vi Terminal 5 på Arlanda där vi lyckades virra bort oss, men fick i tid in rätt färdriktning. Och på planet kom vi, Turkish Airlines mot Istanbul. Och det blev en behaglig flygtur, diskret kabinpersonal, bra med plats för benen och helt okej mat. Och vad blev det för mat? Grekisk sallad, pasta med tomatsås och bröd, och en mockamousse. 
 
 
Ett antal timmar på Istanbuls flygplats, en lugn, luftig och avslappnande sådan. Sen tog Air Albania oss till Tirana i Albanien med mellanaktivitet i form av kalkonmacka, mozzarellasallad och kaffe med gul sockerkaka. Besättningen i det lilla planet skötte sig bra, men hittills har säkerhetspersonalen och toa-tanten på Istanbuls flygplats tagit första priset i positivism.
 
Mätt i magen klev jag av planet på Tiranas internationella flygplats Moder Teresa och fick ett glatt VÄLKOMMEN av passkontrollanten. Blev upphämtade vid detta Nene Tereza av reseledarna som tog oss, med hjälp av chauffören, in till Tirana där vi fick trycka i oss ännu mer ätbart. Gudomligt gott på Era Vila och sen en stilla stros till mysiga Hotel Boutique Kotoni.
 
 
2
Sov supergott, upp för en liten frukost innan det blev ihopbuntning i bussen för vidare färd mot Ohrid i Nordmakedonien och hej då till "den rätta" guiden och så tog den finska över, och hon är bosatt i Tirana sen många år. Efter några timmar i buss blev det ett kort stopp strax innan tullgränsen och vi njöt strandmiljö. Ett tullstopp, två tullstopp och efter lite väntan var vi inne i Makedonien och upphämtning av vår makedonska guide Tanya som vi fick låna en kort tid.
 
Mot klostret Sveti Naum vid Ohridsjön, men Simone och jag valde shopping, stros och fotograferande i solen istället. Sen en 3-rätters på Restautant Ostrovo och vi hamnade vid fel bord. Klagande kärringar, vad ska man göra med dem? Bunta ihop dem och...
 
 
Igenom Kärleksbyn och Ohrid Nationalpark med tusen olika arter och till största delen ursprungliga. Men sittandes i bussen såg vi inte till dessa. Och här somnade jag och missade nästan all information om Makedonien. Vaknade när vi var inne i Ohrid. Dissig i hjärnan fick jag mig en lättare utskällning och ifrågasättande angående min plats i bussen. Antagligen var tanten sur då vi inte kunde hålla inne med vad vi ansåg om ett visst beteende på restaurangen.
 
Blev avsläppta en bit ifrån vårat boende och jag fastnade i en souvernirshop med böcker och när jag var färdigshoppad hade resten av sällskapet försvunnit. Jag stod en stund och väntade, ingen kom, gick och kollade efter bussen, ingen buss, gick runt och letade, inget resesällskap...som tur var hade jag namnet på boendet med mig och kunde fråga mig fram. Och till slut knallade jag in på Vila Mal Sveti Klement, ett supermysigt B&B.
 
 
Lite rött hos Simone och sen tog vi en fotorunda och vid 18.30 var det vindags på Wine Bar och när vi kom dit var de andra redan färdigdruckna. Okej!?! Det var visst inte 18.30 som gällde trots att det var sagt så!
 
En liten stund på rummet och så avslutade vi med en gemensam 3-rätters ute. Och isäng gick jag med världens träningsvärk i ben, höfter och rumpa. Så kan det bli när man bor i en backe!
 
3
Mot Skopje vid 09.00, bergigt landskap, grönska, en bergs-basilika, Ohrids lilla flygplats, lösspringande hundar, Struga, muslimsk gravgård, forsande vatten. Och 16,3 grader...
 
...valnöts- och kastanjeträd, en stad under vattnet, vattenkraftverk och så ett busk-stopp för de med behov. Själv njöt jag av utsikten, solen och bensträckaren. 20 grader...
 
...får och getter i småbyarna, en hel del muslimer, gipstillverkning, in i nationalparken Mavrovo och förbi det största berget i Makedonien, aluminiumfabrik. Och under Jugoslavien-tiden öppnades många småfabriker där kvinnorna arbetade, men idag är det öde och tomt.
 
 
Stopp vid det tusenåriga ortodoxa klostret Sveti Jovan Bigorski, och här hade vi den mest underbaraste utsikten. Blev sen att äta 3-rätters strax nedanför klostret. Mycket varmt, mycket långsamt, och tillbaks i bussen bredde maran ut sig på två säten. Men där ska hon inte bli kvar hela resan ut...
 
Slumrade in nästan direkt, vaknade till lite för att höra något om vita bönor innan jag tuppade av igen. Vid nästa uppvaknandet körde vi på Moder Teresa, vilket är namnet på motorvägen. Och så blev det en avstickare till Matka naturreservat, och här kan man se örn och så är denna livmoder en av Skopjebornas populäraste utflyktsmål. Här blev det en båttur ut till en grotta och vi fick gå under jorden. Grottbesöket var intressant, men båtturen var helt underbar. Vilken njutning!
 
 
Full fart mot Skopje som ligger "nästgårds" och snabbinstallerade oss på Hotel Alexandar Square Boutique för att sen ta oss en stros till Old City House för en 3-rätters med levande musik. Skopje-kvällen var full av folk, sommarvarm och min mage blev för full. På denna resa äts det alldeles för mycket och Balkanfolket snålar inte med maten.
 
 
 
4
Upp för en spartansk frukost och sen avvek jag och Simone från de övriga, ut i den kyliga morgonen och klickade lite med våra kameror, matade stackars kattungar och shoppade lite. Vad det blev? En Skopje-bok såklart!
 
Iväg mot Stobi vid 11-tiden med värsta vad-värken från igår efter allt promenerande, strax över milen i 14 109 steg. Efter två timmar svängde vi in till Stobi Winery för en rundvandring, vinprovning och mat i deras restaurang. Här handlade jag även en flaska rött till våran chaufför från mig och Simone vilket blev uppskattat.
 
 
Efter detta trevliga vineri-besök tog vi en kort bensinpaus innan gränskontrollen Grekland. Sen rullade vi in i land tre på denna resa, och efter en helvetesbusstur på elva timmar med några kortare stopp och med avslut på slingervägar upp i bergen så rullade vi till slut in i Meteora för middag. En riktig sen sådan som hade kunnat skippats för då var det egentligen läggdags då vi alltid måste upp tidigt för att stressa vidare. Det har hittills varit ett totalt sjukt galet upplägg på allt som har klämts in på kortaste möjliga tid. Till slut var vi i alla fall installerade på Hotel Kastraki...
 
 
5
Väckte mig tidigt, ut på balkongen under stjärnorna i bergskylan. Men som den friskus jag är gav jag mig ut och njöt av en helt magnifik bergsomgivning. Varför fick vi inte lite tid här!?!
 
Frukost och sen iväg i den trånga albanska bussen. Några minuter senare blev det ett fotostopp och så fick jag ett "Ja må hon leva" som ekade i bergen. Ja, nu är tant Nina 53 år! Ett av många munkkloster nästa, men bara på håll och jag njöt mer av klosterkatterna som njöt av Simones frukostpaj.
 
 
Här uppe på toppen finns ingen polis, här kan man gå naken och släppa en fis. Nåja, i alla fall njuta av en helt storslagen bergsutsikt. Och här blev nästa korta stopp på kort tid. Och så nästa. Och så ett längre stopp då vi vandrade upp till nunneklostret Agia Triadhas. Här består klosterlivet av åtta timmars bedjande, åtta timmars arbete och åtta timmars vila. Men nunnorna är fria att träffa sina familjer och resa i sitt kalls tjänst.
 
Ikontillverkning, men valde bort föreläsningen till förmån för bok-koll och titt i deras stora shop, och sen gick jag ut och njöt av solen. När alla var färdiga åkte vi till hjärtat av Kalambaka för lite stros och ett gemensamt restaurangbesök. Och med magarna fulla av grekisk mat hoppade vi in i bussen som längtade hem.
 
 
Vid tullen fick vi gå ur bussen, visa passen, knalla oss förbi, in i bussen, åka ett antal meter, gå ut, visa passen och knalla oss in i Albanien. Och vi var igenom nästan på nolltid och vi vinkade hej då till den glade och trevlige tullpolisen. Och nästan på nolltid var vi i Gjirokaster, en gamla stan och Hotel Argjiro. Och först på denna Dag 5  blev det egentid, en egentid som startades med att pusta ut över en bitter födelsedagsdrink på terassen. Och bittert avslutades kvällen, en kväll som började bra med en 3-rätters ute på restaurang inklusive ett glas rött till maten och födelsedagstårta till dessert från Contour, och ytterligare ett "Ja må hon leva" med ett glatt albanskt mans-sällskap vid bordet bredvid som satt och klappade händerna.
 
 
När vi skulle gå blev det en surbitterhet då bara några få gav dricks till den underbetalde killen som slet häcken av sig vid vårat bord. Jag både skäms och känner förrakt för människor som har råd att avvara några kronor och ändå väljer att inte göra det. Egoism är bara förnamnet! Skönt då att komma tillbaks till hotellet och mötas av oegoism, det finns hur många lösspringande katter som helst och på detta hotell utfodrar de ett gäng bakgårdskatter tre gånger per dag. Hotellvakten tog oss med på en utfodring av fyra kattungar och ett antal vuxna kittens.  
 
6
Vi valde bort förmiddagens gruppaktivitet och gav oss ut på egna upptåg och hittade en massa spännande gamla områden i stan. Här kan man prata om stenbeläggning på gatorna och gamla trötta hus, och nedåt gick det väl rätt så bra att gå, värre att ta sig uppåt. Här fick hjärtat sig ett ordentligt styrkepass.
 
 
Handlade riktiga lokala varor och sen blev det lite turistiskt innan vi intog Gjoca Restaurant för lite bröd och varm ost...Djath! Och tillbaks på hotellet blev det siesta innan vi intog solterassen och stekte oss några timmar.
 
Drog sen ut på en runda igen och hamnade vid ett bord med en Aperol Spritz framför oss och cubanska rytmer i luften. Och mörkret det föll på och det snabbt och det blev en dunkel promenad till hotellet för en liten vila innan middagen under bar himmel och strykarkatter under bordet som vi matade för glatta livet.
 
 
Polyfonisk musik hade utlovats enligt reseprogrammet men den hörde vi inte en ton av. Och maten på denna resa åts som om vi alla led av hetsätning, det var totalt galet med all denna mat!!!
 
7
Sista morgonen i stenstaden och från Gjiorkastër till Sarandë åkte vi på den enda vägen som finns denna sträcka, en slingrig väg som byggdes av italienska armén under Andra världskriget för just militära ändamål. Till hjälp hade de en åsna som fick visa bästa vägen att ta sig fram.
 
 
Ut och tittade lite på utsikten och sen begav vi oss till en naturpark och kollade in Blue Eye, en underbar naturupplevelse i 21-gradig solvärme. Blue Eye är en vattenkälla som ser ut som ett blått öga, den är djup och vattnet bubblar konstant upp.
 
 
Fortsatt färd med en underbar vattenvy och 10 km bort låg Korfu, men dit skulle vi inte. Igenom Ksamil och in i Butrints nationalpark, på kommunisttiden var detta ett militärt område. Sen tog det stopp vid Butrint och dess drygt 3000 år gamla arkeologiska fyndplats. Butrint har varit både grekisk koloni och romersk stad.
 
 
Efter en promenad i hettan bland utgrävningarna drog vi oss till Sarandë på småvägar för lunch på Restaurant Guvat. Här gick allt så bra i denna strandmysiga miljö tills huvudrätten kom in. En skaldjursrisotto med bläckfisk och klarade inte av att smaka på den när jag såg tentaklerna sticka upp ur riset. Men mätt blev jag på förrätten och desserten, och den sistnämnda fick jag slänga i mig då det var bråttom bråttom bråttom :(
 
Fortsatt färd med hotell på hotell på hotell och galningar bakom ratten som gjorde tokomkörningar, och så var vi framme i Dhermi en timme tidigare än beräknat och vi kunde installera oss på vårat hotell vid Joniska havet...Hotel Splendor. Och jag lyckades få ett stinkrum! Avslut med en 4-rätters i hotellrestaurangen och maten var okej, eller mer än okej om jag räknar bort fiskrätten.
 
8
Ledig dag! En skön avstressande frukost och sen ner och kollade havet innan det blev balkonghäng i den heta solen. Vid 13-tiden var det 24 grader men kändes som tio grader mer...puh! Gick in och tuppade av!!!
 
 
Efter någon timmes slummer var det dags för lite lunch och så hett som det var ute orkade jag inte få i mig mycket, men tillräckligt för att orka med en promenad med fotograferingsväninnan och vi fann en hel del intressanta objekt...kommunistbunkrar, kor, getter, getherdar, åsneryttare, granatäppelgubbar och glada tanter. Market-handlade lite och sen doppade jag fötterna i Joniska havet, för kallt för mig så jag valde bort att doppa hela mig.
 
 
Balkonghäng i solnedgången och sen lite skrivtid med en cappuchino. Paradistillvaro! Och sen var det dags att äta igen. Så mycket ätande att det stod mig upp i halsen. Bröt upp tidigt...
 
9
På väg efter en liten frukost inklusive matning av katterna. Farväl till vårat joniska hotell vilket kändes trist...Wherever I lay my Hat that´s my Home, typ!
 
Ceasar stred mot Pompeji i denna region och vi fortsatte våran färd upp upp upp på hög höjd för att njuta av utsikten och där sprang vi också på lössläppta hästar. Och så blev det tävling om högsta punkten, min gissning 1273 m.ö.h. var lite fel då det rätta svaret var 1027.
 
 
In i nationalparken Llogara med sina barrträd och här blev det en kaffefika. Tack, men nej tack, blev att njuta i det friska kyliga bergssolvädret istället. Och så blev det ett toabesök, inget hål i golvet (har bara varit ett sådant hittills), men toa utan sits vilket det har funnits en hel del av under resans gång. Och så gick kuvertet med guidens "extralön" runt och efter lite övervägande fick han några mynt. Bra bemötande hade belönats, men han var väldigt nonchalant mot mig och Simone. Tror han att vi är ett par? Anser han att kvinnor inte ska resa ensamma?
 
Så fortsatte resan i detta land som består av 75% bergstrakter och in i Furré, den kommunistbyggda staden dit turisterna inte riktigt har hittat, och här stannade vi till en snabbis och hann med lite fotande, toabesök på den fräschaste toan hittills, och godis- och tandkrämsinköp på bara femton minuter.
 
 
Och hjulen fortsatte att rulla till Berat där det blev lunch, den godaste hittills, i mysig slottsmiljö. Jag och Simone skippade rundvandringen och gick på egen hand. Sen in i själva Berat vilket inte blev det mest trivsamma då det var en hel del av tiggare, lösspringande hundar och katter. Så många människor, så många djur som far illa!
 
Efter timmar på vägen så rullade vi till slut in i Tirana och avslutade där vi började. Samma hotell som första dagen, och även avslutning som första dagen, men på annat matställe. Denna gång blev det Kosherja och det var en hel del gott som kom fram på bordet. Och på tillbakavägen vid Berlinmuredelen så fanns den där...kommunistbunkern, och har nu varit inne i en sådan.
 
 
10
Upp och hoppade för frukost och sen den guidade stadsrundturen som blev på gångavstånd i närområdet. Fortsatt strålande väder och det blev att sitta ute och njuta lunchen som idag inte ingick. Hittade ett grekiskt matställe och fick en supergod varm feta med sesamfrön och honung. Sen var det dags att hoppa på bussen för ett besök till Bunk´ Art 1 som invigdes 1978 av diktatorn Enver Hoxha och är en kärnkraftsbunker i fem våningar under jord och här skulle Hoxha, generalstaben och premiärministern "fly" vid ett eventuellt krig...Arbetsrum, kontor, privata boenden, kök, skola, affär...Detta blev en av resans absoluta höjdpunkter.
 
 
 
Efter besöket hoppade vi av vid en matmarknad och sen stros tillbaks till hotellet och frågan är: "-Rinner avloppsvattnet ut direkt i Lanë?" Det stank starkt av avlopp när vi gick utefter vattenströmmen, och efter lite efterforskningar visade det sig vara så.
 
Vi kom tillbaks till hotellet i skaplig tid och kunde chilla ner oss några timmar innan det var dags för sista middagen som denna kväll bestod av fisk- och skaldjur. Kanske inte någon höjdare för mig, men kvällen blev trevlig. Sen på tillbakavägen hoppade vi in på ett kaffe-ställe och dum som jag var beställde jag kaffe vilket resulterade i att jag blev piggelin och inte kunde sova.
 
11
Amerikansk kriminalserie hela natten lång och jag gick upp redan 05.30. Packade det sista, tog en banan till frukost och sen iväg till Nene Tereza med ytterligare en guide som inte tror att damer kan, och som anser att kvinnan behöver en man som hjälpare och övervakare.
 
 
Blev att flyga Buisness Class hem på båda flighterna vilket var riktigt skönt, och precis som på ditvägen så blev det två måltider med detta Turkish Airline. På första flighten på en timme blev det en ordentlig frukost, på andra en ordentlig lunch. Tog ravioli vilket jag hade kunnat skippa då den enbart smakade degigt, men det andra var gott.
 
Ett försenat flyg Istanbul-Stockholm och hann precis lagom för att hinna med Nettbuss, ett antal timmar senare klev vi av vid Resecentrum, Simone försvann snabbt hemåt, själv fick jag vänta först en timme, sen ytterligare lite, men till slut kom SJ och tuffade mig hemåt.
 
 
Och om jag ska ta och summera denna resa så blev den både sur och söt. Som vanligt har jag fått uppleva oerhört mycket och vi hade tur med vädret. Först sista natten kom regnet men hade övergått i fint väder på morgonen. Det sura var att det blev ändringar och vi missade lite inplanerat, men fick lite annat istället. Och mat till förbannelse, lunch och middag ingick nästan alla dagar och vi åt som vi vore ätstörda. Det hade räckt med middag vid 18-tiden och inte som det blev med lunch på eftermiddagen och sen middag runt 20-tiden. På tok för sent att äta innan läggdags varje kväll.
 
Det mesta under resan blev också för stressigt, bättre att satsa på kvalitet än kvantitet. Och varför Grekland ingick förstod jag inte riktigt. Sitta i en buss en hel dag, slänga i sig mat sent, checka in, sova, checka ut och sen bege sig därifrån...nej, det var en riktig planeringsmiss. Men hela resan kändes mest bara som in- och utcheckningar, sömn, bussresande och ätande, resten fick springas över...
 
Våran finska reseledare, som fick hoppa in med kort varsel, var precis lagom, skönt att hon inte pratade hål i skallarna på oss. Vi hade också bästa chauffören som förflyttade oss tryggt från punkt A till punkt B. De två manliga guiderna kan jag inte ge något högt betyg då jag uppfattade dem som nonchalanta och ifrågasättande. Det spelar ingen roll vilken syn de har på kvinnor som reser ensamma, det ska inte lysa igenom.
 
Jag ångrar inte resan, men i framtiden kommer jag att skippa allt vad stressresor heter och istället satsa på att få ut så mycket som möjligt av det JAG vill. Jag vet att det kan fungera bra även på gruppresor!

Kommentera här: